"Ännu ett ”inlägg” som jag skriver på ett tåg. Får se om detta blir publicerat, liksom de övriga (ej publicerade) tåginläggen så skrivs de i Word i brist på internet.
I skrivande stund så håller jag på att flytta.
Jag har fått jobb. Farmor är otroligt nog på bättringsvägen. Självklart är hon mycket trött och tagen efter sjukdomstiden, men hon överraskade alla. Det jobbigaste med att flytta var att behöva säga hejdå till henne. Jag vet inte när jag får se henne nästa gång, om hon kommer känna igen mig eller om hon har talet kvar.
Vad gäller de andra så är det mest skönt. Det har varit oerhört påfrestande. Hos dem så är de jobbiga tiderna som bortblåsta. All skit och alla förbud och alla hot om att slänga ut mig gång på gång avfärdas nu som ”vi var ju bara lite oroliga men vi har ju hjälpt dig, eller hur!:D”. Ja de har gett mig kost och logi, men de har inte stöttat mig för fem öre. Jag vet att jag låter bitter, men att skrika så fönstren skallrar åt mig dagarna i ända(ja i princip varje dag) och tala om hur värdelös jag är och hacka på allt jag säger och gör osv det är lite för mycket. Att stå ut med det konstant under de 3 månader jag bott hemma, det är inget jag tänker låta avfärdas med ett ”bara lite oroliga”. Om jag inte sökt jobb och bara gått och degat hela dagarna så hade jag väl kunnat förstå dem, men jag har verkligen gjort allt! Man ska aldrig säga aldrig, men jag hoppas att jag aldrig behöver flytta hem någonsin igen.
Nu är jag på väg till mitt hjärtas ljus, jag ska bo där tills vi får tag i något bättre. Längtar så det finns inte!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar