2012-01-15

Var inne på Youtube och hörde en Beyonce-låt har jag aldrig hört förut, och ändå gillar jag Beyonce väldigt mycket.

Hur som helst, jag har ju inte ens nämnt min favorit i min årssammanfattning!! Vi har ju blivit sambosar (ja ja, sambos) under året som gått. Det har gått oväntat bra med tanke på att jag under de sista åren har varit van vid att sköta mig själv. Jag kan ibland vara ganska nyckfull i humöret, ibland när andan faller på så är jag riktigt produktiv, medan jag helt plötsligt helt tappar lusten och käkar en skål med glass framför en random film och struntar i diskberg, tvätthögar och promenader (även om det är fint väder ute). Detta har ju förändrats en del nu. Ja inte humöret, när jag får det där energirycket att NU, nu jäklar ska det städas och fejas, då får favorit vara så god att anpassa sig. Annars är det en putt individ som muttrar och smäller hårt i skåpen. Om jag däremot är på glasshumöret så krävs det en hel del lirkande för att jag ska ändra mig. Såklart har jag normal-läge, där jag är som vanligt och så är det oftast :) Han har haft det jobbigt med mig, speciellt i samband med begravningen och allt däromkring och efter. Han är en annan människa som jag har att tacka för väldigt mycket.
Hur som helst, låten jag hittade på youtube, den påminner om hur jag känner för min favorit.

2012-01-14

Jag har spånat och funderat, ja en hel del faktiskt, på en årskrönika. Men som vanligt så har det hela fått mig att låta bli att blogga istället.

Kände att det var dags nu när det har gått 2 veckor på det nya året. Det har hänt ganska mycket men jag kommer inte på alls mycket. Det är främst två saker som har präglat 2011.

* Det ena är att jag har fått jobb, mitt första jobb.

* Det som jag känner har påverkat mest är att en underbar människa gick bort i våras. My beloved grandma. Jag saknar henne fortfarande och kan fortfarande bli ledsen när insikten kommer över mig att hon faktiskt är borta. Det var en kvinna med ett stort hjärta och som jag önskar kunde ha fått stanna hos oss längre. Jag minns att bland det sista hon sa till mig var "Du måste ringa och säga till om de inte är snälla mot dig på det nya jobbet, då kommer jag och hämtar hem dig!" (Haha gamla tanten, så långt tror jag aldrig att hon har rest någon gång.) Sedan kramade hon om mig och önskade att jag snart skulle hälsa på henne igen, men det blev aldrig så.

Sedan dess har det inte varit sig likt, hon har som sagt betytt väldigt mycket för mig. Hon har varit med mig under hela min uppväxt. Hon har tröstat mig många gånger när jag kommit hem från skolan. De gånger man kastat mina saker, målat på alla mina block, tagit alla mina pennor, kastat smällare, haft sönder min jacka, smugit ner saker i mina väskor eller kläder. Då fanns hon alltid där. Innerst inne tror jag hon avskydde skolan under sin uppväxt lika mycket som jag gjorde under min.

Hon har trott på mig när ingen annan gjorde det. Hon har givit uppmuntrande ord och goda råd. Hon har förstått när saker varit dåligt utan att jag sagt något. Hon har alltid, alltid funnits där. Jag känner hur samvetet blir nattsvart när jag tänker på de gånger jag varit elak mot henne, när min ilska och mitt hat mot omvärlden gått ut över henne. Usch så hemsk jag var då. Mot henne, den underbaraste av människor.

Det är så mycket jag ville ha sagt till henne, som jag aldrig gjorde. Om hur jag uppskattar henne och hur mycket hon faktiskt betytt, att det är tack vare henne jag lever idag. Har ni någon nära som betyder mycket så berätta det för dem. Det är en klyscha, jag vet, men en dag så är det försent.

Du är älskad, du är saknad, och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att glömma dig!